hur ska jag klara mig nu, på egna fötter och ben? du var allt för mig gubben men du vägrar o se
vad du betyder för mig, och vem du var för mig, du var min bästa vän men saker förändras snabbt för dig så,jag måste nu förstå att det aldrig blir vi igen.. men för mig framstår du ändå som en allra bästa vän. hur ska jag klara mig nu? alla gånger som du fanns. jag gjorde många misstag men jag fick jämt en andra chans
men kommer du ihåg alla nätter som du rädda mig? vafan fick du tillbaks? jag sa bara att jag älska dig
men inget räckte till, det blir nog aldrig vi igen. det var du o jag mot världen men nu hatar du mig, fan asså, jag har förlorat min ena halva. jag är ensam är du lycklig, fan vad jag saknar. tiderna med dig kommer alltid få mig att le,
men det är nåt som fattas, tiderna ska va fler. du va speciell som en bror och bästa vän
bara med dig känner jag mig hel igen. jag har mina vänner, men du var som en bror, du fanns alltid där och satt högst upp på tron. jag såg upp till dig, du visste hela tiden var som var rätt. vad du än sa, så hade du min fulla respekt. jag saknar våra tider, jag saknar våra minnen, men lova att komma ihåg mig när jag svävar där i himlen.

du svarar inte i telefon, du ignorerar mig helt, så nu vill jag ha ett svar, var allt bara mitt fel?
jag vet inte vad jag ska säga för att få dig tänka till. döden kommer närmre, och jag börjar vänta in.

Jag älskar dig bror. föralltid.

Livet suger. Dö.

blir alltid lika glad när jag ser att jag gått ner i vikt och magen minskas, men fan. jag är ändå tjock.

en bild säger mer än tusen ord, så är det faktiskt.

åh fuck, jag vet att jag borde sluta tänka så djupt och sluta oroa mig om livet.

förlåt.

Vad hände?

varför lämnade du mig..? varför lämnade du jorden? varför just du?

jag har tusen frågor och massa saker att berätta för dig. Men det är försent.

du fanns med mig i 6 år, och sen försvann du bara.. du hade faktiskt rätt många år kvar.. 

du hade en kvinna, du hade oss.. du hade barn.. men, nu finns du inte längre.

och det tar ner på mig som fan.

jag saknar dig otroligt, du kommer aldrig förstå.

Men du finns med mig vart jag än går, i mitt hjärta kommer du alltid finnas. I mitt huvud finns du ständigt.

I varje andetag, för jag saknar dig sven..

jag tänker hela tiden på den dagen du försvann... den 27/5-2012, jag älskar dig.

jag kommer snart till dig, vänta bara lite till. snart så.

jag är svag och liten, men som om du brydde dig? svaret är då nej.
spelar ingen roll, va ja gör, för du skiter i mig
många kvällar blev till sena nätter i ensamhet, vad jag gör här på jorden då jag ändå inte är något värd? 
jag skrek efter din hjälp men du vände och gick, du sket i mig och gick vidare med ditt liv.
när jag behövde dig som mest, var det istället tvekan jag fick.
ett hopp blev till tomma ord när du lämnade mig, du gick din väg utan att säga hejdå.
själen inne är trasig och jag vet att jag behöver dig.
först gav du mig ett hopp, sen gjorde du mig besviken.
såra ida hårt, du gjorde mig så ensam och liten.
hatad och lämnad, och den läker inte så
hur ska jag kunna berätta för dig mamma, när du inte vet hur jag mår?
ser inget hopp, det försvann för så länge sen,
ger livet en sista chans, men bara om ja blir lämnad igen vet ni vad som händer.
jag vill veta varför inget är som förut,
är det jag som förändras? förklara hur ..
ser ingen mening med att ljuga om det här,
sanningen är att
jag är inte lycklig såhär.

tryggheten försvagas och jag faller i hop
vill försöka åstadkomma, men allting är förstort
kraven är för tunga men man måste kämpa på
lever med det faktum att, inget är som då
försöker förstå, men det går inte ändå
så vad ska du göra pappa när din yngsta dotter säger hejdå?
ingen trodde nog att det gick så långt
bara jag vet vad som sker, 
jag reser upp mot himlen, en plats som jag vill komma till
låt mig dö här och nu om det är det ni vill.
du hatar mig så grovt så nu orkar jag inte stå här mera
ingen kraft kvar i kroppen som får mig att gå
jag gråter men ingen torkar kinden, som är våt
detta kanske är det bästa, jag älskar er förlåt

Jag föddes 16 oktober 1999, och fick namnet ida.

jag var väldigt liten, kort växt och smal. och det höll i sig länge, var mycket smal längelänge under min uppväxt.

pga det, tog jag mediciner så jag fick i min näring, jag gömde maten, spottade ut det, kräktes upp det.

jag hatade helt enkelt mat. och det var inte för att jag tyckte jag var tjock, detta hände mellan 3-10 års åldern.

jag gick til doktorer för att väga mig och sånt, och jag fortsatte att inte äta, satt inne ensam i matsalen hela rasterna och bara tittade på maten, försökte trycka i mig lite iallafall, gömde maten i servetter och kastade när folk inte såg mig. och det där pågick som sagt kanske tills jag blev tio, då det vände lite.

ag bev tvinga till att äta, så jag gjorde det. men var fortfarande underviktig. nu på senare tider sen vintern 2011, började inse mycket mer, se livet från ett annat perspektiv. 

insåg hur fet jag faktiskt var, började förstå hur mycket jag saknar sven,farfar, och hans att dom är döda.

jag började må dåigare för varje dag, börja inblanda folk i mina problem. 

en person som jag sedan fick grymt mycket känslor för, han var allt. han var och är hela min värld.

men vad kunde jag göra? jag är maktlös. den värsta peridoen i mitt liv var vintern 2011 och sommaren 2012, det hände saker som jag inte vet varför, jag började ljuga för mig själv. 

lurade mig själv i allting, slutade lita på mig, Sluta vara nöjd med mig. slutade äta. 

allting bara så snabbt, allting över en enda sak. 

hur?.. jag som alltid hade en drömi mitt liv. 

men livet blev inte som jag tänkt, än idag har jag svåra problem.

visst jag kan vara glad, men jag har sår inombords som ni aldrig någonsin kommer förstå er på.

mina egna hemligheter inombords. vad händer med mig? vad ska jag göra?..