åh hej.. nu var det allt ett tag sen, right?

aha, men just nu för tillfället är väl allting egentligen inte som det ska, det är bättre än förut. tror jag.

Vissa dagar är jag glad, medans andra dagar vill jag bara lägga mig under täcket och helst inte komma ut

förs än allt bättrat sig. Nu när jag och anton är vänner slipper jag ligga i sängen varendaste natt och gråta 

och försökta trösta mig själv. Nu när vi är vänner så är jag väl glad, till en viss del.

Jag blickar tillbaka väldigt mycket nu för tiden. På alla mina misstag jag gjort. Hur jävla idiotisk jag vart i somras.

Och då tänker jag, hur fan kan man vara så dum? så idiotisk. så jälva tappad. 

De får mig att kanske vela gråta en tår eller två. Jag blickar tillbaka hela tiden.. Vissa gånger tar det på mig rejält och ibland inte alls. Om man tänker hur mycket jag egentligen har gråtit just för att jag tänker på det gamla.

Det gör ont. Och att sven snart varit borta i ett helt år. Utan mig. 

Jag förstår inte hur jag har klarat det. Att stå ut att leva utan han. Min fina sven, min ''farfar''. En person som alltid fanns där, en gubbe med sinne för humor. En glad typ, som alltid ställde upp för en, i med och motgångar.

Åh, jag känner sakta hur depressionen börjar äta upp mig sakta inifrån..

och nej det är inte bara det.... Jag är så jävla onöjd med mig själv, på alla sätt och vis.

Bredden, längen ALLTIIING...

Och när andra kallar mig ful,fet osv.. så växer inte mitt själv förtroende heller för den delen.. 

Jag är så missnöjd att jag skulle göra ALLT för att vara fin och smal. Precis ALLT. 

Och jag tänker också, varför i hela jävla fridens namn finns jag ens? 

Jag ställer bara till besvär..

Varför jag skriver på den här bloggen egentligen är för jag vill skriva av mig. Vilket är rätt skönt när man mår dåligt. Jag hoppas allting ordnar upp sig fort. Men jag ska kämpa... tror jag. 

åh fyfan ta mig härifrån nuuuu:(