Hej.. 

nu var det ett tag sedan, jag hade glömt bort bloggen.. nog för ingen läser den men det är skönt att bara skriva av sig.

och om nu jag börjar lita på någon så kan hen, läsa det här jag skrivit.

Jag mår väl inte bra alls, egentligen..

Det mesta var helt okej där ett tag, men sedan föll jag. Varför vet jag inte. Jag är så osäker och rädd. Mer än vad

alla tror. Jag var på bättre vägar, men somsagt föll jag ner igen. Vilket var för ca.. hm.. 1 månad sedan kanske?

Jag skar mig själv igen. Och brände mig. På benen.

men jag gjorde inte lika djupt som förut, så det syns inte så mycket vilket är tur. Nu har jag vart skade fri i en månad alltså. 

vilket känns helt okej faktiskt. Men fortfarande spenderas mina nätter med sorg och tårar, varenda en.

Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag har bara börja hatat mig själv ännu mer. Mer än allt. Jag försöker

att dölja det, men fyfan. Ångest,ångest, varje dag.

Jag är så osäker på mig själv, jag är så rädd för mig själv. Jag är så rädd för allt. Allt jag ser, allt jag hör.

Vart ska jag ta vägen?

nå, sedan jag senast skrev har jag alltså hatat mig själv mycket mer, jag har druckit några gånger tyvärr också... ,och även så har jag saknat anton väldigt väldigt mycket. Många många nätter har gått till att tänka på honom.. Det är något som jag bara inte kan riktigt släppa helt med han. Men såren läker med åren.. eller hur? 

Allt mellan oss hände så snabbt, och nu pratar vi inte ens.. vi knappt kollar på varandra..

När jag möter dig där i korridoren, känner jag sorgen inombords, jag känner hur tårarna bara vill rinna ner för kinden. Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ut från detta,ensam. 

Men jag försöker, så gott det går...

ja, jag ska försöka börja skriva nu när jag är ledsen och försöka få ut mig min smärta. 

kram<3