Hej.. 

nu var det ett tag sedan, jag hade glömt bort bloggen.. nog för ingen läser den men det är skönt att bara skriva av sig.

och om nu jag börjar lita på någon så kan hen, läsa det här jag skrivit.

Jag mår väl inte bra alls, egentligen..

Det mesta var helt okej där ett tag, men sedan föll jag. Varför vet jag inte. Jag är så osäker och rädd. Mer än vad

alla tror. Jag var på bättre vägar, men somsagt föll jag ner igen. Vilket var för ca.. hm.. 1 månad sedan kanske?

Jag skar mig själv igen. Och brände mig. På benen.

men jag gjorde inte lika djupt som förut, så det syns inte så mycket vilket är tur. Nu har jag vart skade fri i en månad alltså. 

vilket känns helt okej faktiskt. Men fortfarande spenderas mina nätter med sorg och tårar, varenda en.

Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag har bara börja hatat mig själv ännu mer. Mer än allt. Jag försöker

att dölja det, men fyfan. Ångest,ångest, varje dag.

Jag är så osäker på mig själv, jag är så rädd för mig själv. Jag är så rädd för allt. Allt jag ser, allt jag hör.

Vart ska jag ta vägen?

nå, sedan jag senast skrev har jag alltså hatat mig själv mycket mer, jag har druckit några gånger tyvärr också... ,och även så har jag saknat anton väldigt väldigt mycket. Många många nätter har gått till att tänka på honom.. Det är något som jag bara inte kan riktigt släppa helt med han. Men såren läker med åren.. eller hur? 

Allt mellan oss hände så snabbt, och nu pratar vi inte ens.. vi knappt kollar på varandra..

När jag möter dig där i korridoren, känner jag sorgen inombords, jag känner hur tårarna bara vill rinna ner för kinden. Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ut från detta,ensam. 

Men jag försöker, så gott det går...

ja, jag ska försöka börja skriva nu när jag är ledsen och försöka få ut mig min smärta. 

kram<3

Du har sårat mig så djupt..

jag är på botten.

Allt blir bara fel, jag har gått över gränsen. 

va fan har jag gjort... jag orkar inte leva om jag aldrig tar mitt upp ur skiten..

Hur kan jag vara så dum som tror att nån ens bryr sig om mig?

åh hej.. nu var det allt ett tag sen, right?

aha, men just nu för tillfället är väl allting egentligen inte som det ska, det är bättre än förut. tror jag.

Vissa dagar är jag glad, medans andra dagar vill jag bara lägga mig under täcket och helst inte komma ut

förs än allt bättrat sig. Nu när jag och anton är vänner slipper jag ligga i sängen varendaste natt och gråta 

och försökta trösta mig själv. Nu när vi är vänner så är jag väl glad, till en viss del.

Jag blickar tillbaka väldigt mycket nu för tiden. På alla mina misstag jag gjort. Hur jävla idiotisk jag vart i somras.

Och då tänker jag, hur fan kan man vara så dum? så idiotisk. så jälva tappad. 

De får mig att kanske vela gråta en tår eller två. Jag blickar tillbaka hela tiden.. Vissa gånger tar det på mig rejält och ibland inte alls. Om man tänker hur mycket jag egentligen har gråtit just för att jag tänker på det gamla.

Det gör ont. Och att sven snart varit borta i ett helt år. Utan mig. 

Jag förstår inte hur jag har klarat det. Att stå ut att leva utan han. Min fina sven, min ''farfar''. En person som alltid fanns där, en gubbe med sinne för humor. En glad typ, som alltid ställde upp för en, i med och motgångar.

Åh, jag känner sakta hur depressionen börjar äta upp mig sakta inifrån..

och nej det är inte bara det.... Jag är så jävla onöjd med mig själv, på alla sätt och vis.

Bredden, längen ALLTIIING...

Och när andra kallar mig ful,fet osv.. så växer inte mitt själv förtroende heller för den delen.. 

Jag är så missnöjd att jag skulle göra ALLT för att vara fin och smal. Precis ALLT. 

Och jag tänker också, varför i hela jävla fridens namn finns jag ens? 

Jag ställer bara till besvär..

Varför jag skriver på den här bloggen egentligen är för jag vill skriva av mig. Vilket är rätt skönt när man mår dåligt. Jag hoppas allting ordnar upp sig fort. Men jag ska kämpa... tror jag. 

åh fyfan ta mig härifrån nuuuu:(

JAG HATAR DIG.

DET ÄR DITT FEL ATT JAG MÅR SÅ HÄR.

DET HÄR FINGRET ÄR TILL DIG DIN IDIOT.

förlåt för att jag finns.

Orkar inte vara kvar. för fan, hjälp mig ut.